Za Blogroth Zabislav
I sydöst hade de stora svartblodsklanerna länge härjat, långt från Gladsmark - omgivna av berg och till synes ogenomtränglig urskog. Där, i de djupaste av skogsdungar och på de brantaste av berg hade mörka borgar och grottor dekorerat landskapet sedan urminnes tider - dess klaner oorganiserade och fientliga, ständigt krigande om kontroll över revir. Platsen var känd som Mörkland i mannamål och barn i de kringliggande mänskliga kungadömena hade alla vuxit upp med varningens historier om den senaste gången svartfolkens klaner gått samman för en sisådär 700 år sedan.
Då hade det mest närliggande kungadömet fallit, dess ruiner lämnade att samla mossa och damm likt en varning till de som närmade sig svartblodens territorium. Sedan dess hade svartblodsklanerna återigen fallit isär och kungadömena hade endast lidit av enstaka klaners räder och illdåd, något som snart skulle förändras.
Borta i Mörkland kom en händelse att förändra livet för svartblodsklanerna, natten då 'Burzum Thrakurghash' - 'Eldbringande Skuggan' på mannamål, kom från öst. Svartblodens historier från den ödesdigra natten är många och förvirrande men sammanfaller på en del punkter, ett ljud likt den största av åskknallar ekade länge över den stora dalen innan skuggan kom klädd i ett moln av aska över det högsta bergskrönet. Skuggan svepte över dalen två gånger innan åskknallen ljöd igen och eld regnade över de mörka skogarna. Många svartblodsklaner skingrades i panik bara för att alla slukas av lågor, deras boplatser och borgar lämnade likt enorma facklor mot nattens skuggor.
De tappraste och starkaste av alla uruker kunde även de endast ta skydd i grottor och hålor för att iaktta förstörelsen. De enorma eldsvådorna ska ha härjat i flera dagar och nätter innan de överlevande klanerna kunde lämna sina gömställen. Väl ute fann de att all grönska och liv i hela dalen fallit offer för elden.
Interna stridigheter om mat och vatten bröt ut bland de överlevande klanerna och ryktet om att svartbloden nu var svaga nådde ut till människorikena. Inom ett halvår tågade en armé av människor för att återerövra förlorad människomark och svartbloden stod inför ett obekvämt val. Antingen kunde de fortsätta att slåss om de trytande resurser Mörkland hade att erbjuda, eller så kunde de åsidolägga sina skiljaktigheter och enas. Försvagade och tilltygade valde många av de överlevande klanerna att enas i en blodspakt mellan hövdingar. Samlade påbörjade de sin resa över det nordvästra passet, Zagh Kâsak. Alla klaners bannér dansade i de kalla höstvindarna och stridstrummor ljöd mot bergspassets klippor för första gången på länge.
På slätterna framför bergsmassivet drabbade de samman med den mänskliga armén. Människorna, som inte hade förväntat sig orgsniserat motstånd, var illa förberedda och blev krossade.
Sedan dess har svartblodsklanerna varit i ständig rörelse. Det ryktas att de nu rör sig mot nordväst, att trummor ljuder i natten och att stjärnorna skyms i rökmolnen från de brända byar och gårdar de lämnar i sitt kölvatten...